Ängelholm - Giessen. Jag småfryser. Det är bara några plusgrader i luften när jag lyfter väskorna ur V70:n och låser den. Paul blir hämtad av sonen senare. Jag ger mig i samspråk med väntande resenärer som skall på andra håll i Europa. 06:30 rullar vi ut från McDonalds parkering och äventyret kan börja. På Toftanäs i Malmö ligger den nybyggda Öresundsterminalen för långfärdsbussar. Jag blir inte särskilt imponerad av hur den planerats. Verkar redan för trång och rörig.

Här står "min" buss och väntar på sina passagerare. Isabella står beredd att pricka av oss vid främre dörren. Hon frös säkert om ben och fötter.

Strax innan halvnio ger vi oss av. Jag tar sätet akter om bakdörren och får ett bord på köpet. Inser snart att jag kan bre' ut mig, eftersom jag reser ensam. Någon fördel skall man väl ha, när man betalt drygt 2000:- extra! Jag ser mig omkring och försöker greppa statusen för mina medresenärer. Ålderssammansättning mm. Finns det andra singlar (helst kvinnor)? Nåväl, vår guide Isabella kan man ju alltid vila blicken på. Hon tar snart upp beställningar, som kommer att levereras på hemresan. Chauffören pratar värmländska, har ring i örat och heter Pertti. Det här kan bli kul! Vi kommer med färjan över Fehmarn Bält några minuter efter elva. Jag hade dessförinnan mumsat i mig de medhavda mackorna, så nu kunde jag koncentrera mig på annat. Spana på brudar t.ex.

Det var soligt, men ganska kyligt på däcket utanför Bistron.

Jag köpte en halva Grants för E 11:65 och smög mig till en kaffekask på båten när ingen såg. Pigg och förväntansfull äntrar jag bussen igen, bara för att bli avsläppt några minuter senare vid hotellet som ligger alldeles invid färjeläget i Puttgarden. Där blir det lunch och jag väljer tyvärr fisken. Den serveras kall med varm potatissallad. Ölen är dock god och samspråket vid bordet trevligt. Jag börjar bekanta mig med jämtlänningarna. Kvart i ett bär det iväg sö-derut. Ett par timmar går på motorvägen med deckarläsning innan fikastopp vid Snowdoom. Jag började på Willy Josefssons "Övervintraren".

Ett typiskt fikastopp vid ett rastställe. Det lilla bordet plockas fram. Duken läggs på och pulverkaffet serveras. Det gick att få en Jäger eller en virre också; muffins och kakor. Jag lärde mig uppskatta detta så småningom.

Det blir ytterligare ett stopp vid Göttingen för bl.a. toabesök, innan vi kan checka in på Hotel Steinsgarten i Giessen. Jag får rum 308 och det blir middag direkt. Klockan är c:a halvnio då jag klämmer mig ner i soffan hos uddevallaborna. Jämtlänningarna ansluter också. Vi bekantar oss med varandra och njuter så gott vi kan av maten. 22:30 törnar jag in efter en typisk transportsträcka över de tyska slätterna och Kasselbackarna. Stevie Ray Vaughan får vagga mig till sömns med sina bluestoner, som sonen förträffligt laddat ner i min nya K800i-telefon. (Bilderna ovan är tagna med den).

Giessen – Milano. Halvsex gick alarmet på mobben och gubben for ur sängen för en dusch och rakning innan frukosten. Rotation medurs i bussen. Hoppa över två stolrader och sitt på den tredje. Bara +7°C vid avfärden tio över sju. Vid raststället söder om Heidelsberg tog jag en promenad runt dammen och bytte några ord med mamman och dottern, som inte står stilla många sekunder. Vi nådde lunchstället Bad Bellingen och jag fick en mycket god sallad och ett par 4,8%-öl. Hade trevligt samtal med smålänningen och danskan.

Bad Bellingen. Isabella passade på att föreviga några av resenärerna från Malmö.

Så rullade vi vidare mot den Schweiziska gränsen. 19°C när vi besökte Frankrike för cirka en kvart, innan vi kom till Basel. Snart tornade Alperna upp sig i vårt synfält. Mäktiga, tobleroneaktiga reser de sig vid horisonten. Vid rastplats Gotthard omgärdar de oss och det är 25° varmt! Läste SMS-meddelande från L och L. En av dem fyllde 55 denna söndag och tackade för mitt grattismess med puss och kram, minsann! Båda önskade mig lycklig resa. Man tackar!

Halvfyra åkte vi genom St.Gotthardstunneln som är 17 km lång och stod färdig 1980. Var länge Världens längsta, men nu håller norrmännen det rekordet. Drygt en timma senare var vi i Italien och snart dök den första betalstationen upp. Jag tackar min skapare, nej våra svenska politiker, för att vi slipper detta system att ta upp vägskatt. Otroligt irriterande och dyrt. Tacka f-n för det! Det måste kosta multum att bygga och be-manna dessa.

Rastplats Gotthard. Ett ur och alper. Inget att ta fel på, va?

Vid 18-tiden var vi framme i Milano och kunde checka in på Hotel Ibis på Via Finocchiaro Aprile. Jag fick rum 128 på den blå linjen. Tog ett bloss och en liten whisky, medan jag lyssnade på de glada Interfansen, som firade seriesegern. De körde runt med flaggor i staden och tutade hela tiden.

Efter middagen samlades vi utanför hotellet och gick i samlad tropp med mig som sisteman till metrostationen Repubblica. Vi åkte till station Duomo. Där hade Interfansen samlats för att intensifiera firandet. Hela torget var besudlat av glaskross från flaskor och annat skräp. Isabella kunde knappt göra sig hörd, ens om vi tog oss till en plats framför La Scala där Leonardo da Vinci stod staty. Inget bråk och annan skadegörelse annars, så vitt vi kunde se. Poliser fanns det gott om, men de höll sig avvaktande. Är väl vana kan tänka.

Piazza del Duomo. Isabella kämpar tappert med flaggan i topp för att bana väg bland Interanhängarna.
Entrén till Ibis Hotel var lite konstigt förlagd till en sidogata, men blommorna var vackra!

Under kvällen blev jag bekant med en trevlig pajsare från Stockholm på 76 bast, som gillade fotboll. Blev tvungen att erkänna att jag hade fel angående ManU:s 7-1 vinst härom veckan, vilket jag märkte att han uppskattade. Jag tog en öl och köpte vatten i hotellbaren La Vecchia Lira, innan det var dags att törna in för natten 23:50.

Milano – Pisa – Florens Efter ännu en tidig kylig (8°C) morgon och ny rotation i bussen, blev jag ihopparad med Solnadamen f-33 längst bak. Strax innan La Spezia var det fikapaus och jag passade på att ta en Jäger, eller bussmedicin som jag döpte det till. Vid 11:30 var vi framme i Pisa där vi fick parkera utanför staden och vackert promenera till sevärdheterna. Kommersen längs denna promenadväg var enorm. Jag inhandlade en svart keps mot den gassande solen. Den förra är glömd någonstans.

Överst själva ingången till kyrktorget. I mitten kyrkan och nederst det berömda lutande tornet, som man nu förankrat djupt ner i marken.

Jag åt lunch på en sidogata tillsammans med ett glatt gäng medresenärer. Det blev en Insalata Mista med rödvin och bröd i skuggan.

Vid halvfemtiden var vi framme i Florens och kunde så småningom checka in på Le Due Fontane Hotel, Piazza SS. Annunziata 14.

Det tog nämligen sin lilla tid beroende på den trånga foajén och den smala, långsamma hissen. Rum 320 blev mitt. Det var mycket bra trots den tråkiga utsikten in mot ett ljusschakt som höll på att renoveras. Duvorna visade sig ha sitt favorittillhåll på byggnadsställningarna där, vilket effektivt kom att hindra mig från sömn efter 04:00. Jag var dock en av få som hade balkong, om än en liten sådan. Här kunde man dock lufta sig i den 34-gradiga hettan.

Jag tvättade upp kalsingar och strumpor i bidén och hängde upp dem på duschstången me-dan SRV underhöll mig och ett par stadiga whisky lättade upp hushållsbestyren. Därefter knallade jag ner för trapporna och småpratade lite med lundensaren och holländskan innan det var dags för middag. Jag satte mig tillsammans med Uddevallaparet, som nu strålat samman med kompisarna som flugit ner och vi plockade upp i Milano. Det var buffé på Anti Pasti, vildsvinskött och olika pastarätter. Jordgubbar och fruktsallad till efterrätt. Jag skojade friskt med kvinnan till höger om mig och vi var överens om att inte gifta oss med varandra. Hennes man garvade hejdlöst.

Medan majoriteten av gänget gav sig av till utsiktsplatsen Piazzale Michelangelo för att beundra vyn över staden och Toscana, tog jag sällskap av norskan som gav mig en guidad tur runt domkyrkan bl.a.

Tigerkaxman njuter av trevlig samvaro med nyfunna vänner.

Det var mycket trevligt och jag bjöd henne på ett glas vin vid återkomsten till hotellet. Vi satte oss utanför entrén i den ljumma kvällen och pratade med jämtlänningarna om språk, resor mm. tills det var dags att krypa till kojs 22:30. De tidiga morgnarna tillät inget annat!

Bronsportarna på Battistero, mittemot ingången till Il Duomo. Visserligen kopior, men icke desto mindre fantastiska! Varje ruta beskriver en händelse ur bibeln.

På torget utanför hotellet stod Philippe någonting staty.

Florens med Chianti Jaha, då var det redan tisdag och som vanligt blev det en tidig morgon. Alldeles för tidig för mig, eftersom duvorna behagade vakna vid fyra. Jag läste lite i min Josefssondeckare innan frukostbuffén. Isabella tog oss med på en morgonrunda längs Via de' Servi till Chiasa di S. Lorenzo. Där gick vi omkring bland marknadsstånden och in i saluhallen Mercato Centrale. Här fanns bl.a. läckerheter som komage att köpa och alla andra animaliska matvaror. Det gick också att få sig en kopp kaffe eller starkare drycker om man ville.

Återsamlingen skedde på den stora trappan utanför Chiasa di S.Lorenzo.

Vi försågs med öronsnäckor och mottagare av en kille som dök upp på cykel. Dök upp gjorde också vår lokalguide Agneta. Hon tog oss med till domkyrkan, som beskådades exteriört såväl som interiört.

Vi besökte också katedralen St Maria del Fiore och Dantes kvarter innan vi kom fram till floden Arno och den berömda bron Ponte Vecchio. Här var det redan packat med folk och man kunde knappt ta sig fram. Ändå lyckades Agneta finna en plats där hon kunde samla oss och berätta om dess tidiga historia och översvämningen på 1960-talet.

Kupoltaket i domkyrkan är rikligt utsmyckat med fantastiska målningar.

I de små butikslokalerna längs bron trängdes dyrbarheter i form av smycken i olika skepna-der. Hade jag handlat där, vore jag utfattig på några få minuter!

Vi följde floden österut till Galleria degli Uffizi. Där köade turisterna i timmar för att komma in på muséet. Vi stannade till och betraktade de vackra statyerna vid pelarraderna innan vi strömmade ut på Piazza della Signoria. Där kunde vi uppleva en uppsjö av skulpturer, bl.a. den berömda David. Man blev alldeles snurrig i huvudet av all information som korvstoppades i våra öron. Jag videofilmade under tiden.

Domkyrkans klocktorn i nyrestaurerat skick pekar mot skyn.

Lunchavbrottet kändes som en befrielse. Jag satt med Uddevallagänget på en liten restau-rang vid en bakgata till detta kulturdränkta torg. Vi fick ta oss till hotellet på egen hand och jag hjälpte en av damerna att hitta rätt. Väl där stjälpte jag i mig en stor öl och vilade benen innan jag knallade iväg över torget med de två fontänerna, bort till Piazza S. Marco där jag köpte några vykort. Dessa blev snart fyllda av mina kråkfötter på trottoarserveringen utanför hotellet.

Ponte Vecchio från den norra flodstrandens galleria kl. 11:22.

Några timmars återhämtning på rummet följdes av samling 16:50 och promenad till bussen, som tog oss till vingården Fattoria La Loggia med anor från 1400-talet i Chiantidistriktet.

Det blev en rundvandring på vingården och man kunde blicka ut över den vackra toskanska lantmiljön med vinodlingar och olivlundar. Därefter försågs vi med en god middag och så mycket Chianti Classicovin vi ville dricka.

Lunchen i sällskap av Uddevallagänget var trevlig.

Upptäckte t.ex. att en av fruarna hade oanad talang som ståuppare och föreslog henne ett samarbete i vilket jag skulle fungera som manager och manusförfattare. Skratten rullade över bordet och tårar rann. Tänk vilken välgörande inverkan vin kan ha på nordbos annars så reserverade själar!

Detta märktes även på 76-åringen från Stockholm, då vi senare tog ett bloss tillsammans vid återkomsten till hotellet. Jag skrattade gott åt hans jargong och kunde törna in med ett leende på läpparna.

Gruppen samlad framför de rostfria lagringstankarna för vin. Vår svenska lokalguide där jobbar på vingården.

Jag hamnade ännu en gång vid bordet med Uddevallagänget på vingården och hade det mycket trevligt.

Florens – Neapel – Capri – Anacapri Jag var på benen denna onsdag 06:15 för att 35 minuter senare äta frukost i den trånga matsalen, som inte hade plats för alla. Tösabiten från Norrköping fick t.ex. inledningsvis stå och vänta tills någon ätit färdigt. Väskorna lastades i en skåpbil och kördes bort till vår buss på Via Micheli, dit vi promenerade för avfärd söderut.

Förmiddagsfika i Umbrien, lunch någonstans söder om Rom längs motorvägen. Jag plockade åt mig lite av varje och lyckades ta "rätt" maträtt för att få en vacker tallrik. Ett reklamjippo för att lansera en ny design. Jag blev i alla fall glad. Nu hade jag säkrat födelsedagspresenten till mellantösen. Satt med mamman & dottern, fräsiga stockholmskan (min bussäteskompis) och M-kvinnan. Eftermiddagsfika på en rastplats nära Casserta i 29° värme. Snackade bilar med Knislingemarodören d.y. Här hade tydligen Karl II byggt ett slott på 1700-talet. Vi kom in i Neapel och kunde snart konstatera att trafiken var lika vild som förvarnats och tvätten hängde mycket riktigt på tork från balkonger och sträck mellan husen. Kvarteren ner mot hamnen var inte mycket att se.

Vi fick vänta en stund på färjan och kunde notera att tre olika tider angavs på klockor och anslagstavla. Strax innan 17:00 avgick dock bärplansbåten till Capri.

Neapels hamn i dimma (smog?). Överfarten tog c:a 50 min.

Vår eminente busschaufför följde inte med, utan stannade på fastlandet och rattade farkosten till Sorrento, där han kunde få sina lagstadgade vilotimmar.

Vi blev således uppdelade i tre mindre bussar vid framkomsten, som skulle ta oss uppför berget till Hotel San Michele. Jag satt längst fram vid sidan av den infödde chauffören och videofilmade hela den skräckfyllda färden. På smala gator, omgärdade av murar och husfa-sader, gav han full gas och rattade som vore det en racerbil. Ett spatserande par höll på att stryka med vid ett möte med en lastbil, men kunde rädda sig genom att kasta sig in vid en infart. Det blev en bra filmsekvens även av vespan som körde om oss samtidigt som vi fick möte. Vår chaufför visslade rogivande hela tiden och flinade mot mig emellanåt.

Helskinnade men skakade kunde vi checka in. Jag fick rum 115 på andra våningen och bar väskorna uppför trapporna.

Capris hamn från hotellterassen. Ursäkta felinställt fokus mm.

Efter middagen den första kvällen tog jag ett bloss på terassen och kom i samspråk med tre tyska damer. Försökte också kommunicera med Manuel och Sandro, som jobbade med underhållet av byggnaderna. De kunde väldigt lite engelska och min italienska räckte inte till ett samtal, men vi fick avhandlat en hel del ändå. Som avslutning tog jag en kaffe och en whisky i källarbaren och lyssnade på sångerskan en stund. Latinamerikansk kareoke-musik på laptop har aldrig varit någon höjdare, men hon sjöng bra, skall erkännas. 117 kr fattigare kunde jag krypa till kojs vid 22:30.

Dottern & mamman samt M-kvinnan vid middagen på San Michele. Tänk om man varit 20 år yngre!

Anacapri Morgonen därpå var det dags för en gemensam promenad till Axel Munthes villa och guidning där av Isabella. Onekligen en spännande personlighet, den där Munthe. Han visste tydligen hur man behandlade kvinnor med tanke på alla gåvor som donerades till hans läkarpraktik och övrig verksamhet. Drottning Victoria tillbringade en hel del tid här och hade en speciell plats i trädgården där hon kunde blicka ut över havet. Det var mycket vackert överallt. Axel måste varit en äkta estet, en god arkitekt och trädgårdsanläggare.

Isabella samlade oss i arkaden vid det vackra stenbordet med mosaik från medeltiden.

På vägen till torget i Anacapri, där vi skulle ta de små bussarna ner till hamnen, besökte vi en butik som bl.a. sålde citronlikör. Jag köpte en liten flaska i presentförpackning, som levererades till hotellet. Den fick också bli födelsedagspresent till polisdottern. Efter en ny hisnande färd, äntrade vi sightseeingbåten för en tur runt halva ön.

Utflykten med båt till Faraglioniklipporna med dess grottor blev en riktig höjdare. Vattnet var så klart att man kunde se bottnen. Jag blev förälskad i denna ö och vill gärna åka dit igen.

Capris hamn. Uppe till höger på berget låg vårt hotell.

När vi kom tillbaka tog Isabella med sig huvudparten av gruppen till någon trädgård, som skulle vara värd att beskåda, men jag behövde slå en stråle, köpa cigariller och whisky. Det blev en Jameson som stoppades ner i ryggan. I väntan på att de skulle komma tillbaka, tog jag en öl på en uteservering och pratade lite med finskan och hennes gubbe, som också valde att vila benen och öronen.

Så blev det återtåg till hamnen och ny busstur upp till Anacapri, där vi lunchade. Jag tog en Chef sallad+öl för E 15 och hade det trevligt med Solnadamen (min bussäteskompis).

Vi tog oss igenom hålet i den mittersta rauken på återvägen. När man passerade genom berget skulle man kyssa sin partner och erhålla evig kärlek. Romantiskt så det förslog!

På eftermiddagen bytte jag om till badbyxor, tog pläden och Josefssondeckarn och lade mig att sola på den folktomma, gemensamma jätteterassen på våning 2. Utsikten tog nästan andan ur mig.

Ett par timmar senare och efter en kopp kaffe på den nedre terassen, duschade jag och sträckte ut mig på sängen för att titta lite på TV. Det föll sig inte bättre än att jag somnade och kom försent till middagen. Nåja, allt gick väl och jag kunde äta och dricka ifatt de andra.

Lite pinsamt var det dock att anlända i matsalen med allas blickar riktade mot sig. Gliringarna haglade just så som jag själv angett tonen för tidigare. "Det är smällar man får ta!" sa rugby-spelaren från Göteborg och flinade brett. Redan 22:10 drösade vi i säng, denna händelserika apriltorsdag. Isabella hade varslat för supertidig väckning.

Capri – Pompeji – Rom "Vad är meningen med livet? Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet helt enkelt är till för att levas." Goethe
Att jag levde kändes onekligen när alarmet på mobben behagade gå igång 04:50 på fre-dagsmorgonen. 05:30 gick jag ner med grejorna för att äta frukost. Småbussarna tog oss därefter ner till hamnen på känt manér. Det var med viss sorg i hjärtat jag stod i aktern på färjan och filmade vår avgång från paradisön Capri.

Vi bussades till en parkering i Sorrento, där vi inväntade vår egen chaufför och buss, varpå färden kunde återupptas uppför serpentinvägarna. Den klassiska badorten gav oss mycket vackert att beskåda, trots den tidiga timman.

Vid niosnåret var vi framme i Pompeji. Vi inledde med att titta på hantverket vid tillverkning av smycken i snäckskalspärlemor (vad det nu heter?) för att därefter besöka butiken med otaliga, vackra smycken i olika färger av olika stenar och metaller. Jag köpte två halsband till döttrarna för E 15:-/st. Promenad följde därpå till entrén Porta Marina. Snart var vi inne i staden som år 79 e.Kr. begravdes av aska och lava från ett fruktansvärt utbrott av vulkanen Vesuvius. Så mycket material spyddes ut, att kustlinjen flyttades flera kilometer. Pompeji var inte längre en hamn-stad. Bara en askhög. Idag är c:a 20% utgrävt. Vi gick längs Via Marina fram till torget Foro.

Torget Foro med Vesuvius i bakgrunden. Den lokale guiden i mörk kavaj sa inte många ord. Isabella skötte snacket som vanligt. Undras vilken organisation han tillhörde.

Jag var väldigt imponerad av romarnas byggnadskonst och ingenjörsskap gällande gator och sanitära anordningar. De upphöjda övergångsställena för gångtrafikanter med möjlighet för vagnarna att ändå rulla fram, var geniala.

I glasmontrarna framför låg två gipsöverdragna utgrävda skelett. Man kunde föreställa sig fasan över att bli levande begravd. Kolla den sovande jycken. Herrelösa hundar lufsade runt i staden tillsammans med turisterna.

Marknadsplatsen Macellum. Lägg märke till de perspektivmålade freskerna.

Vi besökte många av husen av vilket Casa del Fauno var det största och vackraste. Naturligtvis skulle vi besöka bordellen på Vicolo del Lupanare. Den hade varit stängd under ett antal år, men nu fick vi köa lite för att komma in.

Freskerna fanns i rad över dörrarna till de små båsen med stenbäddar, där själva verksamheten bedrevs. Bordellen hade många sjömän som kunder. Köpmännen tröttnade på att peka ut var bordellen låg, så de högg in vägvisare i form av penisar i gatstenarna, för oss att beskåda 1 928 år senare!

Det här vykortet sammanfattar med all önskvärd tydlighet vad det var fråga om i Lupanare. Jag hänrycktes främst av konstnärernas stora skicklighet.

Fullproppade av information tog vi oss utför trapporna tillbaka till civilisationen och tingeltangelkommersen vid det lilla torget. (Har tiden stått stilla?) Där åt merparten en trerätterslunch för E 12:- i en matsal som säkert rymde 500 gäster. Ef-fektiviteten var slående! De lyckades t.o.m. få hela gänget att sjunga med hjälp av en trubadur, så typiskt oljigt syditaliensk att jag nästan föll i skratt. På mindre än en timma var vi auedna o färia.

13:30 rattade Pertti bussen mot Rom. Dit anlände vi vid halvsextiden och kunde börja checka in på Ergife Palace Hotel med fyra stjärnor på Via Aurelia. Så småningom fick vi våra nycklar och frukostbiljetter. Jag tog trapporna till rum 4307 på tredje våningen. Det kändes i gubbakroppen, men jag behövde motionen och dessutom hade jag fått köa en "evighet" på hissarna.

Tempio di Venere vid utgången. Utgrävningarna pågår ständigt.

Det var skönt med en dusch och en stänkare! Tvättade lite och hängde ut det på avsedd torklina på balkongen. Tio i sju rullade bussen med oss ner i sta'n och vi fick en guidad tur av Isabella som introduktion till Roms tusenåriga historia. Vi hamnade slutligen på en trevlig restaurang i Trastevere. Där åt vi en fyrarättersmeny och fick underhållning av spelmän hela tiden. Very nice indeed! Mina fantasier gick åt ett visst håll, men jag bet mig i tungan och bjöd istället in rugbyspelaren på en sängfösare. Vi stod på balkongen och snackade en stund, men gav oss vid 23:00.

Fyrarättersmeny på Trastevere restaurang i Rom. Den vackra Johanna strålar mot kameran.

Rom – Vatikanstaten & Peterskyrkan Vaknade av vattenledningarna. Pensionärerna var verkligen morgonpigga. Kvart i sju satt jag i frukostmatsalen med bl.a. Habo-damen. Vi åkte med bussen till i närheten av Musei Vaticani och promenerade fram till dess gigantiska murverk. Här mötte vår lokalguide Britta Olsson upp och försåg oss med öronsnäckor och mottagare. Vi köade i drygt två timmar för att komma in! Det var lite småkyligt i skuggan på förmiddagen och några valde att vänta i solen på andra sidan gatan.

10:10 var vi äntligen inne. Det visade sig att väntan varit värd varje sekund. Vandringen ge-nom de olika salarna lät mig se de mest fantastiska konstverk. Arkitektur, målningar, skulpturer, mosaik och gobelänger tog nästan andan ur en. Sixtinska kapellet var underbart att se. Därinne fick man inte fotografera och samtala högt. Vakter gick omkring i folkmassan-kontrollerade och hyschade. Jag kunde inte låta bli att smygfilma rakt upp i taket ändå, på vinst och förlust. Det visade sig senare att jag fick med nästan alla av Michelangelos verk. Viktigast var att målningen med Gud som överlämnar livsgnistan till Adam fastnade på DV-bandet. Lite kul faktiskt att ha det i samlingarna.

Vår guide Britta i cirkeln från vilken man ser endast yttre raden av kolonnerna på Petersplatsen. Alla som ville fick uppleva denna matematiskt uträknade plats. Var han ett geni, eller...den där Micke?

Vi fortsatte vår vandring över floden Tibern, Fiume Tevere, mot centrum. Hela tiden hade Britta något att berätta för oss och hon höll ett högt tempo med snusnäsduken väl synlig på sin mast. Jag blev förvånad över vissa medpassagerares seghet och förmåga att ta sig fram över knaggliga, slitna trottoarer. Gruppen blev ibland väldigt lång, men Isabella höll koll på svansen så att vi kunde samlas för lunch vid tolv på en sallad i en barliknande löpandeband restaurang. Jag har glömt var. Dyrt var det i alla fall, som vanligt.

Basilica S. Pietro i fonden och den folkfyllda platsen framför. Uppe till höger bor Påven Benedictus XVI, Joseph Ratzinger. Han verkade vara hemma. Fönstret stod öppet.

Stadspromenaden fortsatte från Piazza Navona till Spanska trappan med sin fontän vid foten. Det satt så mycket folk i denna, att det var svårt att ta sig upp på översta avsatsen.

Väl där uppe blev jag lurad i en typisk turistfälla (av bondfångare). Han lade tre snören i fär-gerna grönt, vitt och rött kring min höger handlove och pladdrade något om "Nice italian souvenir, just for you. From Sweden..eh?" Min uddevallakompis fick samma uppvaktning av en annan kille och han frågade hur mycket det kostade.

Piazza Navona med en av dess kolonner.

"Ten euro!" sa denne och blev nästan lite aggresiv. Då slet uddevallabon handen åt sig och skyndade med hustrun nedför trapporna. Under tiden hade jag talat om för min snörflätare att de inte fick göra på detta viset och stirrade honom i ögonen. Då smög han upp E 2,50 ur fickan och ville att jag skulle ta dem och betala den andre med. Han var färdig med mig, så utan kniv eller sax kunde jag inte slippa mitt armband. Jag skakade på huvudet åt eländet, tog upp en euro ur fickan och gav honom den. "Sorry Sir, it's my job you know," var det sista jag hörde när jag traskade därifrån.

Spanska trappan, som man inte ser så mycket av, tyvärr.

Britta ångade på och vi hängde efter. Nästa stopp blev vid Fontana di Trevi, som är Bernini och Salvis verk. Stod klar 1762, men påbörjades drygt hundra år tidigare. Här var om möjligt ännu mer folk och man fick knö sig fram. Jag köpte en glass och försökte hitta skugga att äta den i. Spanade naturligtvis på alla vackra brudar och slickade mig om munnen. Jojo, i Italien finns det gott om kvinnor i min smak.

Fontana di Trevi, i vilken Anita Ekberg badade i Fellinis film La Dolce Vita. Han blev så betuttad att han gifte sig med henne 1960.

Vi rörde oss runt i centrum av Rom och avslutade vandringen med besök i Pantheon.

Inne i templet fångades man av att kupolen hade ett hål på 9 m i diameter längst upp, som enda ljuskälla. Visserligen regnade det in, men vattnet leddes till ett hål av det sluttande golvet. Skön, grekinspirerad arkitektur. Guidningen fortsatte ända till kvart över fyra, då vi äntligen kom med bussen tillbaka till hotellet för lite vila och uppfräschning. Jag passade på att skicka några SMS och titta på TV. Såg något så ovanligt som en jordbävning i England på Sky News. 4,3 på Richterskalan i Folkstone. Nåja, ingen hade skadats.

Piazza Colonna vid Palazzo Chigi och kolonnen framför Palazzo Montecitoria.

18:50 var det avfärd till restaurang Thalia där en trerättersmeny skulle avnjutas tillsammans med musikunderhållning av etablerade live-artister. De sjöng kända sånger från Italiens musikvärld. Lite stuk av Waldmans Salonger, nästan.

Det antika gudatemplet Pantheon, uppfört c:a 120 e.K. av kejsar Hadrianus.

God mat med anti pasto, pasta, en fiskrätt och glass till efterrätt. Rött och vitt vin därtill, men redan 22:30 var vi åter på hotellet. Inga nattsuddare där inte! Jag knoppade väl in vid halv tolv snåret, fullproppad med kulturinformation, synintryck och mat.

Den koreanska operettsångerskan var förtjusande duktig och sjöng så att man blev alldeles berörd.

Rom - Colosseum & Forum Romanum Frukost Americano 07:20 i maxat pensionärstempo. Kyparna dukade undan lika raskt. Jag kände mig jagad och tog kaffekoppen med mig till bordet där mor & dotter satt. De skulle inte med på dagens guidade tur. Pertti och Isabella tog oss med bussen in mot centrum igen. Vi passerade Circo Massimo. En arena byggd för hästkapplöpningar. Den kunde ta upp mot 400 000 åskådare. Idag används området av joggare och flanörer. En grön lunga i storstaden.

Den här mosaiken med tigern var jag bara tvungen att avbilda. Den visar ju klart vad gladiatorerna hade att kämpa mot.

Vi plockade upp Britta på Via di S.Gregorio och var snart framme på parkeringsplatsen ovan-för Colosseum. Efter promenaden nedför trapporna och över Via del Fori Imperiali, stod vi en stund och försökte greppa den enorma byggnaden. Den byggdes på åtta år och stod färdig år 80 e.K. Vi spekulerade över om Skanska, NCC och Peab hade lyckats med den bedriften idag. Ja, kanske om de samarbetat och haft obegränsade resurser.

Colosseums interiör. De håller på att återställa träbjälklaget och golvet, som det en gång tog sig ut. Arenan rymde 55 000 åskådare och sträckte sig som högst c:a 60 m upp. Omkretsen på ovalen är 524 m.

Arco di Constantino uppe från Colosseum. Palatinen, en av Roms sju kullar, uppe till höger med de forna kejsarpalatsen.

S.Francesca Romana kyrkan från Colosseum.

Gänget på väg upp mot Arco di Tito, som bildar ingången till Forum Romanum.

Chiesa Vecchia på Forum Romanums norra sida.

Forum Romanums nordvästra del.

Forum Romanum från nordväst.

Capitolium med senatspalatset, som idag är residens för Roms kommun.

Kopian av bronsstatyn med Marcus Aurelius från c:a 100 e.K. i fonden.

Efter denna promenad genom antikens centrum var vi så fullmatade med information att en hel fallit bort på vägen. Uppe vid Capitolium såg vi också den berömda varginnan som ger di till människor. Statyn var betydligt mindre än jag föreställt mig.

Vi lämnade tillbaka våra radiomottagare till Britta och tog oss till en lunchrestaurang längs Via Cavour. Jag tog sällskap av två par från Göteborg och valde ett annat alternativ i närheten. 12:20 gick vi tillbaka till bussen vid Colosseum för återfärd till hotell Ergife.

Jag passade på att ta en dusch och sova lite. Vid halvfyratiden var jag klar för nästa begivenhet, men kaffesugen. Stötte på Habodamen vid hissen och vi tog sällskap över en Café Americano i hotellfoajéns bar. Det slank väl ner en whisky också, om jag skall vara ärlig.

Halvfem gick bussen till parken Villa Borghese och utsiktsplatsen Pincio. Efter en promenad genom den vackra parken smakade det bra när Isabella plockade fram muggar och Martini Bianco. Vi skålade och lät oss bedåras av hur staden bredde ut sig för våra fötter. Solen låg dock på från "fel" håll, så jag tog inga bilder där. Därefter knallade vi nedför trapporna till Piazza del Popolo.

Piazza del Popolo (folkets torg) mot söder.

Så en liten bussfärd igen till restaurangen Quo Vadis på Via Appia Antica. En av Roms äldsta gator, som sträckte sig till Neapel och Brindisi. Där fick vi en fyrarättersmeny med underhållning av spelmän som sjöng traditionella italienska schlagers mm. Jag hade mycket trevligt vid bordet med göteborgarna.

Jag var på gott humör när vi återkom till hotellet och jag skojade och sjöng för bl.a. dottern & mamman på väg till rummen. Fick låna laddare till videon av Knislingemarodören och stod på öronen i bingen halvelva, nå'nting. Kunde inte låta bli att fundera över om några av paren orkade ha sex med varandra efter en sådan här dag.

En av kyrkorna vid Piazza del Popolo. Isabellas favorit. Strax intill låg den port genom vilken drottning Kristina anlände till Rom 1650.

Rom – Venedig Väckning 05:45. Frukost och lastning av bagaget i bussen, som rullade ut ur Rom så att vi fick se bl.a. Olympiastadion och olympiabyn från 1960.

Vi åkte upp över bergskedjan Appeninerna och nådde som högst c:a 1100 m. Vi hade ett fikastopp däruppe och kunde njuta av de vackra bergen. Lite svalt dock, bara 11°. Strax därefter kom vi ut ur en tunnel och kunde se toppen av Il Gran Sasso, som är 2914 m högt med snö på toppen.

Vi lunchade på väg A14 efter att ha sett vattnet igen i form av Adriatiska havet. Rimini passerades, liksom avfarten till Imola och Isabella berättade om Enzo Ferrari mm.

Efter ett nytt fikastopp i 25°-värme efter Bologna, nådde vi checkpoint Venedig 16:45. Pertti rattade därefter till parkeringsplatsen på Piazzale Roma, där vi fick lasta ur och anförtro vårt bagage till okända män med kärror och båtar.

Vi såg väskorna försvinna och undrade om vi skulle få återse dem. Gåsmarschen mot hotellet tog vid.

Kanalvy från en av broarna på vägen till hotellet.

Incheckning, dusch och ombyte. Väskorna hade anlänt prickfritt. Vid halvsju lämnade jag rum 52 på 3:e våningen och knallade ner för trapporna för samling utanför entrén. Därifrån tog vi oss österut till ett torg framför S. Luciakyrkan.

På restaurangen Trattoria al Brindisi, mitt emot kyrkan, åt vi middag. Jag hade 5 damer till bordet, vilket naturligtvis kommenterades av vissa. Det gick ingen nöd på mig, minsann! Halvnio tog vi turbåten på Canal Grande till Markusplatsen.

Entrén till Hotel Universo & Nord på den folkfyllda gatan Lista di Spagna.

Vid framkomsten bjöd Isabella på Bellini framför kolonnerna och berättade om platsen. Cocktailen lär ha skapats på legendariska Harry's Bar i Venedig och består av champagne och puré från vita persikor. Typiskt fruntimmersdricka! Begriper inte att Ernest Hemingway kunde bli förtjust i den.

S. Luciakyrkan. Hon skall ligga begravd därinne, sägs det.

Markusplatsen by night var fantastisk, men vi började bli mätta på allt vi fått se. Vi skulle ta oss tillbaka själva och några av oss kom med den fullproppade kanalbåten strax efter elva. Vi stod packade som sillar hela vägen, med uppenbar fara för ficktjuvar. Det var en upplevelse i sig! Medan vi väntade på båten hade vi sjungit in våren med "Vintern rasat...", så att italienarna på pontonen gapade av förvåning. Dödstrött kunde jag törna in vid tolvsnåret.

Vackert hus längs Grand Canale.

Venedig. Påföljande morgon var vi redan på promenad till kanalbåtspontonen vid järnvägsstationen kl. 08:20. Vi tog oss till en plats där gondoljärerna samlats för att plocka upp turister. Sex passagerare tog de i sina ranka fakoster.

På färd med gondol ut mot Canal Grande. Vår kapten ville inte sjunga, fast vi uppmande honom.

Mina medpassagerare blev Solnadamen, smålänningen & danskan samt mamman & dottern. Jag hade fullt upp med att videofilma. Blev åthutad en gång för att jag lutade mig allt för långt över relingen. Det verkade inte som om det fanns några trafikregler. Möten med andra gondoler företogs t.ex. under mycket och högljudt dividerande. Speciellt i de trånga småkanalerna.

Därefter besökte vi Markusplatsen ånyo och Isabella fyllde på med mer information.

Det blev ett besök i en glasbutik där vi fick se en glasblåsare in action. Han tillverkade olika saker medan vi tittade på. Bl.a. en liten förtjusande häst, som kunde stå på bakbenen. Snacka om skickligt hantverk! Den svenska guiden/delägaren var inte lika förtjusande, även om hon trodde det själv. Uppumpad byst, blonderad åttiotalsfrisyr med massor av spray och kråksparkar vid ögonen. Du milde! Hon försökte naturligtvis få oss att handla, och lyckades säkert också, av de pråliga Muranoglasvarorna.

Markusplatsen med Markuskyrkan i fonden. Lägg märke till det malplacerade tornet i höger bildkant och duvorna, som fick matas bara här och ingen annanstans i staden.

Jag bröt efter detta med gruppen och tog mig på egen hand mot Rialtobron. På vägen köpte jag en varm macka och en öl. Uppe på bron stötte jag samman med Habodamen och norskan. Jag var fortfarande hungrig, så jag hängde på till restaurang Paradiso Ristorante i en tvärgata på norra kanalstranden. En vårsallad blev inte svår att få ner. Vi strosade vidare mot hotellet på Strada Nova och träffade på Solnadamen efter en stund. Jag tackade för sällskapet och fortsatte solo. Letade efter en klädbutik som hade öppet och rimliga priser. Fann också en detta efter en stund. Allt i butiken kostade E 15:-, oavsett vad. Jag hittade en klarblå bomullsskjorta med lång ärm.

Den svenska delägaren med blonderat hår och massor av spray.

Jag slank in i S.Luciakyrkan och tog några bilder. Gick in på ett internetcafé och betalade E 2,50 för 15 min., så att jag hann läsa mina mejl och skriva ett blogginlägg. Inhandlade även en JW-Red label. Sedan kunde jag sträcka ut mig på slafen för en eftermiddagslur. Försökte senare få skjortan struken genom kontakt med receptionen, utan resultat. Fick släta ut de värsta rynkorna med handen och värme från rummets magnifika hårfön.

Grand Canale från Rialtobron.

Jag tog en liten promenad bort till järnvägsstationen och satte mig därefter vid en ute-servering och avnjöt en öl medan jag skickade SMS till brorsan och berättade hur förträffligt jag mådde. Det svalnade på och jag hämtade min kavaj på rummet. Den nya skjortan, om även skrynklig, matchade utmärkt resten av utstyrseln. Jag kände mig tillräckligt snygg för kvällen.

Ett litet altare inne i S.Luciakyrkan. Skall väl föreställa helgonet själv förmodar jag.

20:00 var det samling utanför restaurang al Brindisi. Vi åt en god middag och jag satt med bl.a. familjen från östra Göinge. Jag lät några förstå att jag tänkte mig ut i natten senare till en jazzklubb, för att om möjligt få höra några bluestoner.

Intressanta genmälen lät höras, men när uppbrottet kom, följde ingen med mig. Ibland är det bara så befriande att kunna göra vad man vill! Tog dessförinnan farväl av ståupparen och hennes man med kramar. De skulle flyga hem tidigt nästa morgon. Jag väntade en stund på ev. sällskap innan jag vände på klacken och tog riktning mot Rialto.

Ponte Ferrovia från trappan till järnvägsstationen.

Jazzklubben visade sig för kvällen omvandlad till en brittisk pub. På tre storbild-TV visades CL-semifinalen mellan Liverpool och Chelsea. Kyparen vinkade in mig och beredde plats vid sidan om ett lindrigt nyktert ryskt par från St. Petersburg. När de hörde att jag var svensk, så skyndade de sig att berätta hur vackert Stockholm var. De åkte dit varje år.

Kyrkan på andra sidan Gran Canale, mitt emot järnvägsstationen.

Jag beställde en stor stark och fick in en blomvas på säkert en liter för 8,30. Nåja, matchen blev dryg med förlängning och straffar, så den behövdes. Liverpool gick vidare. När jag var ute och rökte kom jag i slang med en kille från Manchester. Han skulle åka tåg med kompisarna till Milano påföljande dag för att se den andra CL-semin mellan Milan och ManU.

Jazzklubben som var rikligt utsmyckad med foton, men även med bysthållare av olika kulör och stil. Hela taket ovanför baren var också belamrade med dem. Tydligen gick det hett till här.

Jag släntrade in i hotelfoajén vid tolvsnåret, bara för att konfronteras med Isabella. Hade hon varit orolig för mig, eller var det bara en slump? "La chiave per la camera numero cinquantadue, per favore", sa jag så elegant jag kunde till mannen bakom disken. Han log och gav mig nyckeln. "Perfetto!" Jag önskade dem godnatt, varpå tigern tassade upp på sitt rum.

Venedig-Gardasjön-Axams. Purr ut, purr ut, purr ut allihopa! Allemans tvättning, bäddning och klädsel! Så löd väckningen varje morgon i Örlogsflottan. Det var dags att lämna Italien. Åt frukost med mamman & dottern innan vi såg väskorna transporteras bort på bagagekärrorna. Så checkade vi ut och påbörjade promenaden till parkeringsplatsen där bussen väntade med en italiensk chaufför. Pertti var tvungen att vila lite. Strax efter nio var vi på fastlandet igen.

Hej då Venedig! Vi ses! Canal Grande med järnvägsstationen i fonden.

Rotationen hade tagit mig längst fram tillsammans med Solnadamen, men eftersom sätet bakom var ledigt kunde jag bre' ut mig där. Vi tog oss norrut genom region Veneto till Sirmione, en av Gardasjöns vackraste byar. Flera av oss fann anledning att undra över om chauffören var nykter. Vid ett flertal tillfällen var bussen över mittlinjen.

Meningen var att vi skulle gjort en båttur runt halvön, men det regnade och blåste så illa att detta blev inställt. Vi knallade ut till den gamla staden innanför borgmurarna. Regnet skingrade oss och snart stod jag ensam och skulade under en butiksmarkis. Tvärs över gatan fanns en galleria i vilken de sålde paraplyer. Jag köpte ett för E 8:- och kunde ta mig till ett lunchställe.

Gardasjön var vacker trots det dåliga vädret. Lago di Gardia.

För hutlösa E 18:- fick jag en sallad, lite bröd och en öl. Det var inte kul där. Filmade lite utan entusiasm, men tog mig ganska snart tillbaka till bussen, som rullade vidare vid tvåsnåret med skicklige Pertti vid ratten. Sköönt!

Fikastopp innan Brennerpasset vid halvfyra. Alpernas lägsta på 1374 m. Hannibal lär ha tagit denna väg med sina elefanter bl.a. 17:35 var vi inne i Österrike och trekvart senare var vi framme vid hotell Neuwirt i Axams. 21° varmt trots höjden; märkligt!

Borgen La Roccas vid Gardasjön.

Vi slogs av hur väl underhållna husen var. Ja, riktigt vackra. Det rådde en stillsam ro där, som kändes välkommen efter folkfyllda städer. Jag installerade mig på rum 308, som hade underbar utsikt.

Middagen var kl. 19:00. En buffé som verkligen kunde mätta en storvuxen karl. Jag tog en promenad efter den i byn och på kyrkogården som låg alldeles intill. Det som slog en var att de anhöriga ofta placerat ut foton på de överdådiga gravarna. Var och en till sin tro och övertygelse.

Hotel Neuwirt i österrikiska Axams.

Därefter slog jag mig ner i hotellbaren för att tillsammans med några av medresenärerna se CL-semifinalen mellan Milan och Manchester United på storbilds-TV. Milan vann lätt med 3-0, men det var en riktigt bra match! Sänkte ett par bärs för dyra E 12:-/st, men fick väl betala för underhållningen också. 23:00 låg jag i bingen och längtade efter en viss person.

Från mitt hotellfönster på Neuwirt.

Axams – Innsbruck – Kirchheim. Innan frukost filade jag lite på en dikt som jag tänkte läsa upp för Isabella och Pertti. Den store mannen, som pratade det redia sprauged, hade dagen innan gått runt med håven och samlat in några slantar till dem. Väskan var packad och nedburen i entrén då jag satte mig för att avnjuta den rikliga frukostbuffén. Flugorna var inte lika enerverande som kvällen innan. Vid åtta var det avfärd mot Innsbruck. Alpernas huvudstad med 200 000 innevånare. Där stannade vi c:a en timma.

Vid södra änden av Maria Theresien Strasse står en triumfbåge enligt romersk modell, som kejsarinnan lät resa 1765 dels för att hedra sin avlidne make och dels för att fira sonens bröllop. (Sedermera Leopold II). Den har således en glad och en sorgsen sida.

En överdådig trevåningsbalkong, byggd på 1400-talet av ärkegreven Fredrik IV. Kejsar Maximillian I nyttjade denna senare som åskådarläktare vid turneringsspelenpå torget nedanför.

Här står Maria Theresa själv staty i upphöjt majestät.

Vi märkte tydligt skillnaden i standard på hus och bilar jämfört med Italien. Jag köpte en stor korvmacka att mumsa på i bussen, för lunchstoppet skulle bli senare än vanligt. Tyskan satt fint, trots att det var mitt sämsta skolämne. I fem år plågades jag med kasus och prepositioner så att jag ibland hade mardrömmar inför de skriftliga proven.

Innsbrucks mest kända attraktion, Det Gyllene taket, med 2738 förgyllda kopparplåtar.

Vid elvasnåret passerade vi gränsen mellan Österrike och Tyskland, vilken numera bara markeras med en skylt. Strax innan München blev det ett fikastopp. Jag köpte en glass och ett nyckelband till sonen. Tullarna dök upp och kollade chaufförens pass och övriga papper, men snart kunde vi rulla norrut igen. 13:40 stannade vi för lunch. Det blev naturligtvis schnitzel och öl i den rustika Bayermiljön. Strax innan fem var det fikastopp igen och innan vi stannade tog jag mikrofonen och uppmanade alla att stanna vid bussen en stund.

Vid utfarten från innsbruck kunde vi se det nya hopptornet och den berömda olympiabacken.

Jag ställde mig i bakre dörröppningen och inledde med: "Kära Isabella och Pertti, medresenärer och nyblivna vänner." Varpå jag läste upp mitt lilla tackode:
På resa i tid och rum vi är,
men snart dess slut vi når.
Ett tack vi riktar därför här
med gåva till de två,
som tryggt oss lotsat varje dag
med tempo värt att minnas,
men gott det var i vänners lag
att med er finnas.
Därefter riktade även den store skåningen ett par väl valda ord till våra guider och överlämnade ett kuvert med de insamlade medlen.

Med endast 5 km kvar till hotellet hamnade vi i en av de ökända köerna på Autobahn. STAU! Faktiskt den första på vår långa resa. Den fyrfiliga motorvägen i norrgående riktning räckte plötsligt inte till längre. Ett vägarbete längre fram och de många långtradarna var förstås orsaken till stoppet, precis där sjuan och fyran korsar varandra.

Otroligt nog lyckades vår eminente chaufför hitta tillräckligt utrymme för att på bara 12 minuter ta oss fram till Hotell Roadhouse Kirchheim. Jag såg honom senare tvätta vår farkost, flitig som ett bi.

Trafikstoppet på 7:an från hotellets bussparkering. Ett säkert tecken på att vi var i Tyskland.

Jag fick rum B-81 i en källarliknande bunker, men inredning/standard var det inget fel på. Det var skönt att få fräscha upp sig med en dusch innan middagen 20:00. Jag och pajsaren från huvudstaden drog i oss en liten öl dessförinnan. Soppa, schnitzel igen, men nu med rött vin och avslutning med hallonröra och grädde. Kaffe på det. Vi var väl klara vid halvtio. Alla utom jag och grabbarna från Götet gick snällt till sina rum, medan vi dryftade livets gåtor och smuttade på något gott i baren. Men även vi var måttfulla och törnade in vid halvelva.

Kirchheim – Malmö – Ängelholm Jaha, då var det sista dagen på resan. Upp kvart i sex. Packad och klar för frukost 06:20. Satt med ett av göteborgsparen och åt. Bussen rullade norrut strax efter sju. Alla satt tysta och reflekterade över vad de hade fått vara med om.

Efter Hannover stannade vi för en kisse- och fikapaus. Jag köpte en macka på ciabatabröd som färdkost. På parkeringen fick jag syn på ett lustigt ekipage.

Bil i vagn. Säg mig vad reklammakarna inte kan hitta på. Mig fick de på kroken.

Några minuter senare såg jag hur uddevallamannen radat upp frugan och singeldamerna för ett gruppfoto. Jag var inte sen att hänga på.

Tjugo i ett landade vi sedan på en stor undanskymd parkeringsplats där våra tidigare beställda varor skulle avhämtas. Det var nog bra tänkt, men fungerade inte särskilt väl. Man kan väl säga att det snart rådde irriterat kaos vid den lastbilens akterlyft. Guiderna och chaufförerna från de olika bussarna fick hjälpa till att leta fram vad deras resenärer skulle ha och hoppas på det bästa.

Här har ni dem allesammans. Var och en berikade min resa på sitt sätt. Jag tackar och bugar för gemenskapen och alla glada skratt vi fick tillsammans.

När vi gav oss av därifrån var det nog fler än jag som undrade om allt kommit med. Halvtvå lunchade vi på Restaurang Stadt Kiel i Neustadt, som innehas av ett svenskt par. Det var lite krångligt att ta sig dit, men den lilla sjön var vacker. Jag åt fisk med kokt potatis och en jättegod (enligt Isabella-världsberömd) sås därtill. Hamnade vid bordet med bl.a. det rara uppsalaparet, stockholmspajsaren och hans fru.

Den stackars ensamme lastbilschauffören skyllde på att han inte haft tid att organisera varorna bussvis. Han hade bara haft 2 veckor på sig!

Ankomst till Puttgarden 15:22. Rödby 16:33. Därefter lämnade Isabella svaret på gissningstävlingen om hur långt vi hade färdats med bussen när vi anlänt Malmö. UC vann med en avvikelse på endast 6 km och fick ett pris (vad, har jag glömt). Sträckan blev imponerande 5382 km. Dessförinnan hade vi också en lite kul tävling i vilken man skulle lista ut 10 huvudstäders namn, genom association från underfundiga meningar. Jag lyckades pricka in alla tio, men fick inget pris.

Precis då vi kom upp ur Öresundstunneln läste jag på begäran upp tackdikten till guiderna igen i högtalaranläggningen. Jag lämnade också adressen till min blogg, så kunde alla som ville gå in och titta på bilderna och läsa min dagbok. Vi hade tidigare skickat runt en lista som man kunde fylla på med sin mejladress, just för utbyte av bilder mm.

I Malmö lämnade vi först av de som skulle övernatta på hotell, innan vi tog oss ut till den nya Öresundsterminalen på Toftanäs. Där rådde organiserat kaos och jag fick tillbaka känslan från den 21/4: Platsen är felbyggd! För trångt, för smått, för oöversiktligt!

Det visade sig att den chaufför som skulle köra vidare mot Ängelholm och längre norrut, var en gammal fotbollsadept till mig. Jag var hans tränare 1982. Den stackarn var frustrerad över att bussen från Holland var försenad. Vi kom inte iväg därifrån förrän 20:05. Jag hade tagit farväl av de flesta och pussat någon på kinden innan dess.

Den välbekanta E6:an tog en timme som vanligt och under tiden satt jag längst fram och pratade med fotbollskompisen/chauffören. Det blev lite uppdatering om våra jobb, familjer mm. och snart var vi framme vid Fyrkanten i Ängelholm. Jodå, mina dryckesvaror kom med som de skulle, om någon undrade. Min fd. fru kom och hämtade mig och väskorna. Paraplyet från Sirmione glömde jag på trappräcket i bussen naturligtvis. Varför skulle jag få med mig det? Har väl inte hänt ännu.

Kvällen avslutades med återseende av alla barnen och deras respektive och jag kunde överlämna gåvor och gratulera polisdottern i efterskott. Jag fick lite att äta, men snart blev det emellertid uppbrott, eftersom alla var trötta; inte minst jag! Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut.